Recension: Jeja Sundström – Jejas Jörpa – 1972





Jag tror faktiskt inte att jag har lyssnat på Jeja Sundström någon gång egentligen. Det har ändå hela tiden funnits ett medvetande om vad det handlar om för slags musik (ungefär) men någon djupdykning har det inte blivit trots att jag på allvar har intresserat mig för visorna på senare år! Man skulle, lite elaks säga att min största kontakt med Jeja (förutom i TVs Gäster med Gester) är att hon omnämns i en visa av Bengt SändhFörr var jag en trubadur i syndens kollektiv med Ljusberg, Rune Andersson och Finn (kör: Och så Jeja Sundström). […] Sprit och skit och könsord var det enda vi fick fram, och smädelser mot överhet och stat.

Men några direkta könsord finns det inte i Jejas repertoar, åtminstone inte på den här skivan. Och smädelser… Jag vet inte… var går egentligen gränsen? Det är visserligen visor om både insinuerad sex och hembränning vilket är lite märkligt att höra faktiskt! Jag vet inte varför men det ligger väl något i den gamla idoliserade kvinnobilden kanske. Kvinnor svär inte, bajsar inte och äter bara sallad…

Hur som helst gillar jag det här! Jag har inga direkta fakta att rabbla upp. Jag kan i nuläget inte ens tala om vem som skrivit låtarna eller så men en del av dem är i alla fall av gammalt snitt och sådana är extra roliga att lyssna på! Hon har en skön stämma och en vacker sångröst och ihop med visornas kvicka texter är det en lyckad kombination – i alla fall i min bok!

7/10