Kokong – Vivisepulturesque – 2014


Den mest slitna frasen i mina  recensioner, vare sig det handlar om film, musik eller litteratur, måste vara att "det här inte är för alla". Vad är egentligen för alla? Finns det något som är tillräckligt universellt att kunna klass som objektivt bra, eller dåligt för den delen? Egentligen handlar det att kunna identifiera vad det är för något man läser, lyssnar eller ser på och sedan försöka beskriva det så tydligt som möjligt.

I det här fallet handlar det om ett band som, om man får tro albumtiteln, gärna vill komplicera så mycket som möjligt. Man vill helt enkelt inte göra det för lättillgängligt.  Dock vill jag påstå att det inte är så "illa" som det låter.  Det tar några gånger men sedan har man fattar precis vad det går ut på. I genrebenämningar betraktat får man kalla det här för någon form av alternativ rock. Det finns lite lustigheter här och där men det är ganska skönt att lyssna på när man väl har fattat grejen.


Det handlar om ett album med 6 låtar. Den första är över 12 minuter och sedan ligger de på runt halva den tiden. Det ger utrymme för att göra mer inom varje låt än bara vers refräng vers refräng refräng slut, vilket är något jag uppskattar. Det är roligare av lyssna när det inte följer den allra enklaste mallen helt enkelt.


7/10


Lommi – Horse – 2014


Ska jag drista mig till att jämföra Lommi med något annat ligger en korsning mellan Mustasch och Black Sabbath nära till hands. Det är ganska tungt och riffen är både trevliga och medryckade. Egentligen behöver man inte säga mer än så och var och en som gillar dessa band bör snarast möjligt spana in Lommi.

Jag har nu lyssnat igenom skivan kanske 10 gånger och varje gång blir jag förundrad över att den faktiskt fortfarande växer. Från början var jag inte jätteimponerad av soundet som jag tyckte var en aning för mörkt för min smak. Men jag inser mer och mer att det är precis så det ska låta för att göra musiken rättvisa. Efter några genomlyssningar sätter sig melodierna och man kan nästan nynna med i refrängerna. I den mån det finns refränger förstås. Som vanligt är inte den här typen av hårdrock baserad på samma struktur som en poplåt så klart. Dock klart mer än andra typer av hårdare Metal.

På det hela taget fick jag en långsam start av upplevelsen. Det tog mig lite tid att lyssna in mig på Lommi, kanske beror det på att jag inte riktigt visste vad jag skulle förvänta mig. Det bästa med långsamma starter är att man som regel får en produkt som håller betydligt längre!

7/10



Death - Leprosy – 1988


Det här är Deaths andra skiva och kom året efter debuten Scream Bloody Gore 1987. Då debuten är ett av de album jag saknar i skrivandets stund blir det inga direkta jämförelser. Men onekligen för bandnamnet tankarna mot extremare musik. Musik som åtminstone räknades som extrem på 80-talet.

Man kan väl säga att Death var en av förgrundsfigurerna inom den stil som kom att benämnas Death Metal. Det karakteristiska vokalisten finns definitivt där men det är inte lite supersnabbt som jag minns den tidiga eran. I dagens musikklimat skulle jag faktiskt nästan vilja kalla det melodiöst. Med Death Metal mått mätt förstås.


Musikaliskt är det ganska jämnt längs hela linjen. Det är klart att det varierar en smula från låt till låt och det få dalar och toppar. Bland det senare måste Open Casket räknas. Det är en låt som definitivt räknas till klassikerna av fansen och den är inget mindre än fantastisk.

Men över lag är det alltså jämn kvalitet och förbannat riktigt jävla bra! 


8/10




Systemet – Välkommen till fördomen – 2014


1983 gjorde Magnus Uggla en skiva som heter Välkommen till folkhemmet. Det är väl i och för sig inte han som hittat på begreppet eller uttrycket men jag kan inte så bli att tänka att Välkommen till fördomen är en cynisk blinkning till just detta. Det ligger på något sätt i tiden.

Själva kallar de sin musik för blåbärssynth. Det är inget uttryck jag är bekant med men det är faktiskt något av en klockren beskrivning. För mig betyder Synth att i princip allt är blip blop hela tiden, tänk Kraftwerk eller Jean-Michel Jarre. Så är det inte med Systemet. Det finns väl alltid närvarande men det är uppblandat med så mycket annat att jag främst känner att jag måste rubriceras de som pop.

Texterna framförs på tydlig skånska och tillför helt klart upplevelsen något. Faktum är att det här, rent musikaliskt inte borde tilltala mig särskilt mycket. Det är texterna som gör det lilla sista för mig. Det är viss humor och självironi men framför allt en cynisk betraktelse av samhället och samtiden. För detta får man höga poäng och ärlig talat så sätter sig musiken rätt bra efter några genomlyssningar också! Jag är glad att jag fick chansen att lyssna på det här.


6/10

And We Should All Die of That Roar - 2014


Grejen med alternativ musik är att man aldrig riktigt vet vad det är för nåt innan man lyssnar på det. And We Should Wll Die of That Roar pendlar mellan nästan distorsion på sången och något som skulle kunna platsa i valfri revy. Det är mer närvaro än i den typiska kupletten men det är under stundom 3/4 takt som för tankarna till det teatraliska.

Faktum är att jag är tämligen imponerad av multiinstrumentalisten som ligger bakom det märkliga namnet. Framförallt är det sången som faktiskt imponerar. Något som jag traditionellt sett har svårast av acceptera avarter inom. Hardy Hum liknar ingenting annat jag har hört! Möjligen skulle jag kunna göra någon jämförelse med Leonard Cohen. Fast min begränsade erfarenhet av honom säger mig att Hardy Hum är bra mycket mer intresserad av vad han gör. Det låter så för mig i alla fall.

Ofta är det lågmäld och skönt att lyssna på. Det händer att det hettar till men då är det av teatraliska skäl. Det är inget högt tempo i de tämligen minimalistiska låtarna. Jag gillar det här betydligt mer än jag trodde jag skulle göra och jag är glad att jag faktiskt gav And We All Should Die of That Roar chansen. Det låter kanske annorlunda, men vad gör det när det låter så bra?

Ljudkvaliteten kan man heller inte klaga på och får jag gissa tror jag att Hardy Hum har en lite extra fäbless för det där. Det här måste upplevas, inte bara lyssnas det är helt klart.


8/10


Trailerpark Idlers – Fifty Gallons of Lightning – 2014


Liksom Trailerpark Idlers förra skiva Meanwhile inDogpatch höll den här på att gå mig obemärkt förbi. En notering till er som skickar nedladdningsbara skivor för recension, var tydliga! Var också tålmodiga för jag kommer att ge ett utlåtande, ibland tar det bara lite extra tid.

Den här skivan är lite mer homogen än den förra var. Då hade man tagit ut svängarna bland genrerna och blandat friskt. Här är det mesta kanske renodlad country. Det är också mycket mer lättillgängliga låtar. Det är låtar som sätter sig och som är enkla att sjunga med i nästan. De flesta av dem har en kvinnlig vokalist i Miss LisaLee. Det låter riktigt bra om henne. För den delen vill jag inte klanka ner på Morgan Hellman tar sig ton. Det låter faktiskt riktigt bra det också!

Det handlar som sagt om country. Jag gör det inte svårare än så den här gången eftersom jag tycker att det mesta ligger så nära denna paraplygenre att det bara blir fånigt att försöka bena ut det vidare. Det finns ett par låtar som drar lite mer år rock och jag tycker mig ana lite bluegrassinfluenser här och där. Det är kanske banjon som gör det. Jag gillar banjo och tycker att det är ett fränt instrument. Det tillför en helt annan dimension i ljudbilden.

Vidare är det, som jag var inne på tidigare, väldigt lättlyssnat och redan efter några få gånger börjar man ryckas med i låtarna. Och man tycker att de borde ha rutinen inne, det här är nämligen deras tolfte album! Det är inte dåligt för ett svenskt band som lirar alternativ country! Jag gillar det här mer än förra plattan som var lite för spretig för min smak. Här har man lyckats hålla ihop det på ett bra sätt och resultatet väntar inte på sig!

7/10



Tongue – Look! It’s Rock ’n’ Roll! – 2014


Ibland ramlar det inte lite skivor för mig att lyssna på och recensera. Frågar man mig händer det alldeles för sällan eftersom det knappt finns nåt roligare än att för första gången bilda sig en uppfattning om ett nytt band eller en ny skiva. Därför är jag extra glad åt den här nya skivan med Tongue, häng med så ska jag berätta varför.

För det första får man bilda sig en uppfattning om vad det egentligen är frågan om för slags musik. Det är naturligtvis ett plus om det är en genre som man själv brinner lite extra för, men eftersom jag är något av en allätare är det mesta av stort intresse! Det här visade sig vara precis det som förhandsinformationen visade på, nämligen melodisk hårdrock som den lät på den gamla goda tiden. Det är verkligen inte frågan om någon Heavy Metal utom om klassisk hårdrock. Den verkar ha sina rötter i 70-talet vilket märks ganska tydligt på gitarriffen. Överlag spelar killarna väldigt solid musik. De är samstämmiga och det hör att de verkligen älskar det här!



Och vet ni vad? Det gör jag också! Jag blev helt tagen under första genomlyssningen. Jag hade inte förväntat mig en så kompetent platta. Inte för att jag inte borde det utan för att det helt enkelt går ganska lång tid mellan guldkornen numera. Man har blivit lite snål med betyg på gamla dar…

Men det här är alltså en skiva som jag direkt kände skulle vara värd sin vikt i guld. Det enda som jag reagerar på, och det är verkligen inget stort ”problem” är att sången inte riktigt har den där kraften som en riktigt skicklig vokalist skulle kunna bidra med. Jag kan leva med det och efter att ha lyssnat några gånger till inser jag att det faktiskt inte är något problem alls. Om det inte är en vokalist av världsklass som återfinns mikrofonen så är det istället en med känsla för det som förmedlas. Det här är en skiva jag verkligen ställer mig bakom och rekommenderar. Gillar du klassisk riffbaserad hårdrock lär du gilla det här!

8/10


Amanda Jensen – Killing my Darlings – 2008


Liksom så mycket annan lättsmält och lågmäld pop är det här en platta som fungerar utmärkt som bakgrundsmusik. Den är varken bra eller dålig men tillräckligt tillfredsställande att hålla en sällskap när vardagstristessen faller på. Jag kan inte påstå att jag har det minsta aning om vad Amanda har sjungit om, trots att jag alldeles nyligen avslutade lyssningssessionen. Men Amanda har en någorlunda personlig röst som kanske inte alltid pitchar helt rätt. Det är något positivt om man frågar mig. Allt som oftast är det värsta jag vet när det låter allt för perfekt!

Så känner du dig stressad eller behöver något som håller di sällskap i bakgrunden fungerar den här skivan som en imaginär vän i mörkret. Att ta fram den för att aktivt lyssna, utan att göra något annat samtidigt skulle jag nog aldrig göra. Men, å andra sidan, gillar man det man hör så ser jag inte det som en omöjlighet heller.

5/10



Accept – Eat the Heat – 1989


Jag vet inte hur många gånger jag har konstaterat att Accept klarar sig alldeles utmärkt utan sin forne sångare Udo Dirkschneider. Det gäller förstås de senare plattorna medan den här något helt annat. Om man ska gå rakt på sak är Eat the Heat verkligen inte en av Accepts bättre plattor. Den är egentligen helt ok och att ha den på som bakgrundsmusik är inget problem. Det som däremot är problem är att det inte riktigt hörs att det är Accept. Då tänker jag inte riktigt bara på sången, som förstås är annorlunda, utan främst på gitarrspelet som inte riktigt har samma signifikans som vanligt.

Som Acceptplatta är den inget vidare men det är ändå något som slår en hel massa annat där ute. Jag har svårt för att sätta ett betyg eftersom jag delvis slits mellan objektivitet och någon sorts lojalitetstänkande. Runt mitten får det bli, så mycket är helt klart. Att man får betrakta Eat the Heat som en bagatell i Accepts musikaliska historia är också uppenbart!

5/10





Y&T – Ten – 1990


Jag vet inte man ska se Y&T som hårdrockens Annihilator. Det verkar ju vara i princip en mans vision egentligen men tillskillnad från Annihilator har inte Dave Meniketti inte skrivit alla låtarna. Fast nu blir jag osäker, kanske har inte Jeff Waters (Annihilator) gjort det på alla skivorna heller?

Hur som helst är det här Y&Ts nionde studio album. Om det finns någon annan tanke bakom albumnamnet än att förvirra vet jag inte. Det är ingen häpnadsväckande musik eller så, men det är stabilt och man får precis det man förväntar sig för sina pengar. Det är stabil hårdrock i precis de skalor som klassisk hårdrock från 80-90 talen representerar. Dave Meniketti sjunger bra och jag har heller inget att klaga på hans gitarrspel. Det är en sån där skiva som man kan lyssna om och om igen på utan att man tröttnar eller börjar lägga märke till några speciellt utmärkande spår. Faran är att det blir tråkigt efter ett tag men det verkar Y&T klara sig undan, i alla fall den här gången. Hårdrock!

6/10



Accept – Blind Rage – 2014


Accept är ett band som har gått från klarhet till klarhet under de senaste åren. Både Stalingrad och Blood of the Nations kändes oerhört fräscha för att komma från ett gammal ”avdankat” band som Accept. Här når de faktiskt nya höjder. Jag vet inte om jag kan påstå att det är det bästa någonsin från Accept men det är i alla fall bra nära!

Mark Tornillo har växt så pass bra in i bandet att man aldrig kunnat ana att det tidigare fanns en annan vokalist med i bilden. Låtarna är klassiska, sådana man förväntar sig av Accept. De låter som det gjorde på den gamla goda tiden – fast fräschare. Jag vet inte vad det är men gitarrsoundet har alltid varit bandets starka sida. Det är fortfarande utpräglat och igenkänningsbart och jag älskar det! Det är en tjock härlig ton som inget annat band har. Plus den karakteristiska manskören som också alltid har varit Accepts kännetecken under många många år.

Kan man göra en så här bra, fräsch, modern och klassisk platta 35 år efter debuten och som fjortonde album vill jag veta var som kommer härnäst. Accept är här igen, de tillhör de stora och kommer alltid att finnas med dem. Åtminstone för överskådlig framtid!

9/10



Alvin Enga – Sånger från Soffan – 2014


Jag gissar att det är ganska få läsare som har hört talas om Alvin Enga tidigare. Därför är det på sin plats att verkligen gå igenom vad det är för slags musik det handlar om. Jag skulle kategorisera det som lågmälda visor, sparsamt instrumenterade. Det är gitarr och piano mestadels. Någon gång hittar man fler instrument i arrangemangen men om jag får gissar så säger jag att det är ljud genererade från en synthesizer.

Jag gillar verkligen upplägget och texterna är en blandning av väldigt begåvade betraktelser och rätt så bedrövlig naivitet. Jag kan stå ut med det. Alla behöver inte vara språkliga genier för att kunna förmedla en historia. För det känns som att Alvin Enga har något att berätta i det han sjunger om. Och där når vi också skivans akilleshäl. Allt för ofta missar Alvin Enga tonen, i synnerhet när de höga tonerna kommer. Bäst gör han sig i mellanregistret där han känns säkrare.

Som debut funkar det, men jag hoppas att nästa skiva blir mera genomarbetad. Balansen mellan det positiva och det negativa måste emellertid göras hur mycket jag än tycker om de positiva bitarna. Det är faktiskt rätt skönt att lyssna på sån här lågmäld musik ibland. Men som sagt, balansen måste göra sig avtryck på betyget.

3/10



Nytt från John Mellencamp!


Release 2014-09-23. Denna lär införskaffas! :-)

Ace Frehley – Space Invader – 2014


Att Ace Frehley aldrig har varit någon större sångare är väl ingen hemlighet. Han har hankat sig fram med det han kan och det har funkat ganska bra. Här vill jag påstå att han kanske gör sin bästa prestation någonsin. Space Invader är ljusår bättre än förra plattan Anomaly på det planet. Det är förstås inte det enda plan den är bättre på, i nästan varenda avseende slår den här sin föregångare på fingrarna. Det är hårdrock man lätt rycks med i, bra melodier och fantastiskt gitarrspel. Den har väl i och för sig aldrig varit någon tvekan om att Ace Frehley kan hantera en gitarr!

Allt är kanske inte jättebra men om man ger sig till tåls upptäcker man att det faktiskt finns flera positiva aspekter än negativa att ta del av. Ibland låter det klassiskt moderna medan det också finns vibbar av Aces Kisstid i en eller ett par av låtarna. Nu ville jag egentligen nämna Kiss överhuvudtaget eftersom jag tycker att Ace klarar sig bra på egen hand, men det går helt enkelt inte att komma runt referensen.

I sina bästa stunder är det riktigt bra medan det vid ett par tillfällen blir nästan outhärdligt. Framförallt gäller det den coverversion av Steve Miller Bands The Joker. Som känns helt oinspirerad och helt ur sin lekfulla kontext. Överlag, och trots ett par dalar, gillar jag plattan mer än den föregående.

7/10



Grave Digger – Return of the Reaper – 2014


Det här är faktiskt, häpnadsväckande nog, Grave Diggers sjuttonde(!) album! Eftersom det här är min första konstakt med dem kan jag börja med att konstatera att det verkligen inte kommer att bli mitt sista. Det är hur bra som helst och jag kan inte fatta att jag har lyckats missa det här bandet som gjorde sin skivdebut redan 1984.

Musikaliskt ligger det i gränslandet mellan Power- och Heavy Metal. Man kan väl säga att det är lite hårdare än Hammerfall kanske. Det finns till och med lite Thrashtendenser emellanåt och man ska heller inte tro att det är den vanliga ljusröstade sångaren, som allt som oftast brukar åtfölja Power Metal band. Chris Botltendahl, som faktiskt har skött vokalistrollen sedan bandet startade har en grövre röst som passar som handen i handsken. Därmed inte sagt att han någonsin hänger åt growlande. Det är skönt att det finns sångare i branschen som faktiskt sjunger på ett normalt sätt också. Growlande har sin plats och vanlig ”normal” sång har sin helt enkelt.

Eftersom det är just Power/Heavy Metal finns det gott om riktigt medryckande melodier. Thrashelementen gör att det finns några riktigt malande partier. Det är en utmärkt kombination helt enkelt. Faktum är att jag vid mer än ett tillfälle kommer att tänka på Annihilator, ett av mina absoluta favoritband, när jag lyssnar. Jag lägger inte så stor vikt vid texterna, men de är onekligen fantasifulla. Det är kanske inte drakar och regnbågar men det är helt klart typiskt för genren att sjunga om fantasier som speglar skivans omslag väl. Uttrycker jag mig klart då?

Men ingen ska säga att det är ett album fullt med monotoni. Musikaliskt håller det sig kring rötterna men det finns ändå utrymme för udda tongångar emellanåt. Eller udda kanske de inte är egentligen, men det är onekligen inte distade gitarrer och massor av trummor hela tiden. Det finns också helt akustiska passager. Och förresten, får du tag i den limiterade utgåvan av skivan får du en hel skiva med akustiskt material, bara en sån sak!

8/10



Overkill – White Devil Armory – 2014


Det här är väl tredje skivan med Overkill som jag skriver om tror jag. Det är ett band som det, mycket beroende på basisten DD Verni, är lätt att känna igen. De har helt klart ett speciellt sound. Jag har tidigare refererat till dem som spelades teknisk Thrash Metal men jag tycker inte det stämmer. Jag får väl skylla på att jag var ung och oerfaren när jag skrev det. Snarare skulle jag vilja kalla det här för tämligen traditionellt när det gäller Thrash Metal.

Det är dessutom välproducerat ljud på plattan och faktiskt det bästa jag har hört Overkill göra. Jag har förstås inte alla deras skivor men av det jag har hört är det här det mest genomarbetade albumet! Det finns onekligen meolider om sätter sig efter bara några få genomlyssningar och det tillhör väl inte vanligheten på Thrashscenen.

Den här utgåvan av skivan innehåller dessutom två bonusspår, varav det ena är en Nazareth cover – Miss Misery. Den andra, The Fight Song, passar inte riktigt in i konceptet och det är lätt att förstås varför den hamnat som bonusspår. Den är lite för melodiös för att riktigt passa in. Med aningen annorlunda sound hade den kanske platsat på en skiva med Alestorm eller liknande. Inte för att det handlar om ett pirattema men det är som sagt mer Heavy Metal än Thrash. Inget fel i det men den passar som sagt inte riktigt in i helheten.

8/10


Arch Enemy – War Eternal – 2014


Lite kul är det med band som har kvinnliga growlare. Detta har Arch Ememy, en ny för skivan tillika. Ny i bandet är nämligen Alissa White-Gluz som tar över vokalistrollen. Förvisso är jag inte jätteförtjust i vokalisttekniken men man får ju berömma ovanligheten i sig. Det hörs inte ett dugg att det är en kvinna heller. Det hade jag inte väntat mig!

Musikaliskt rör det sig om melodisk Death Metal. Det är en genre som jag inte har jätte stor erfarenhet av. Jag kan tycka att det blir lite motsägelsefullt. Å ena sidan är det stenhårt medan det å andra sidan är lite mesigt nästan. Det blir bara märkligt för mig. Det vill nog till att det är lite bättre producerad än så här för att jag ska bli riktigt intresserad. Därmed inte sagt att produktionen är dålig. Det är bara inte så top notch som man skulle önska.

För min del är det för mycket Death Metal, för lite melodi. Den melodi som finns låter lite för mesigt och så gillar jag regelrätta Thrash-riff bättre än vad det här bandet lyckas åstadkomma.


5/10


Kobra and the Lotus – High Priestess – 2014


Kobra and the Lotus är inget band jag har hört talas om sedan tidigare men man får onekligen säga att det fantasifulla omslaget känns lockande. Tydligen upptäckte självaste Gene Simmons bandet en gång i tiden och det borde väl borga för något? Men tro för den delen inte att det är musik som påminner om Kiss på något sätt, det är det verkligen inte. Det är någon märklig blandning av Thrash- och Power Metal, mest med betoning på den senare varianten.

Bandet har bytt rätt mycket medlemmar sedan det formades 2009 och den centrala punkten har hela tiden varit sångerskan Kobra Paige. Det blir en helt annan sak att lyssna på Heavy Metal med kvinnliga vokalister. Rösten är som regel ljusare och det torde vara lättare för de flesta att nå riktigt höga toner jämfört med deras manliga kollegor. Kobra Paige gör det riktigt bra och det känns befriande att hon inte är en klassiskt skolad sopran som så ofta är fallet i hårdrocksmusiken. Hon är en rocksångerska helt enkelt.

Kobra Paige

 För mig var det upplyftande att lyssna på skivan, som är deras tredje. Det är inte musik som man redan har hört till leda även om man känner igen sig i de musikaliska utsvävningarna. Emellanåt hänger sig sångerskan åt lite annorlunda fraseringar som jag tycker piggar upp och i och med att plattan är lite av en hybrid där man blandar genrerna blir man inte trött på den. Avslutar gör förresten Lost in the Shadows som doftar Folk Metal lång väg. Det finns mycket att upptäcka och mycket att njuta av här så mycket är helt klart!

7/10



Alestorm – Sunset on the Golden Age – 2014


Säga vad man vill om Alestorm men det har onekligen hittat sin egen nisch och följer den stenhårt. De kallar själv sin stil för True Scottish Pirate Metal och det är en fantastisk beskrivning av vad det handlar om. Det är nämligen precis så det låter. Det är klatschiga melodier som doftar saltvatten. Det är lätt att känna igen soundet det är i det avseendet ganska lättlyssnat.

Problemet är att när man har hört en låt har man hört alla. Det är förstås en överdrift men ändå inte långt från sanningen. Självklart har jag inte hört allt bandet släppt på skiva men med Black Sails at Midnight i bagaget känner jag att jag har tillräckligt statistik i ryggen för ett sådant uttalande. Därför blir det här rätt tråkigt redan innan skivan är slut vilket är synd eftersom jag tycker band som Alestorm bör premieras. De som vågar bryta sig loss och köra sin egen grej är föredömliga.

5/10



Nytt från Overkill!


Den här har jag glömt att rapportera om. White Devil Armory släpptes tydligen 2014-07-22.

Motörhead – Aftershock – 2013 – if you like to gamble…


Det finns inget annat band jag känner till som låter som Motörhead. Om det är en styrka eller svaghet kan förstås diskuteras. Den erfarenhet jag tidigare har haft av bandet har varit minst sagt blandad när det gäller receptionen. Ibland är det hur bra som helst, som förra skivan The Wörld is Yours, ibland är det bara tröttsamt att lyssna på och ibland är det ett eller ett par spår som är nästan gudabenådade.

Initialt tyckte jag nog att den här skivan var mest tröttsam men efter att ha lyssnat igenom den några gånger är jag beredd att ändra uppfattning. Det finns också en sida av Motörhead jag inte har hört tidigare, ett par spår som ligger så nära bluesen att det inte råder något tvivel om influenserna. Överlag är det lätt att känna igen sig och det finns också ett par spår som jag nästan kan svära på att jag har hört förr (även om jag inte har det). Ni får själv klura ut vilka låtar jag syftar på när jag säger Ace of Spades och Orgasmatron men nog låter det som lite stöld ur min synvinkel. Fast det är väl inget brott att stjäla från sig själv och resultatet blir ju bra.

Jag gillar skivan även om den inte når de högra höjderna. Favoritspåret blir Going to Mexico som är en riktig rökare. Och det finns också exempel på det klassiska soundet där Lemmy startar med ett intro på basen.

7/10


Kreator – Coma of Souls – 1990


Det här är min tredje bekantskap med tyska Kreator. Det är också det tidigaste albumet jag har hört med dem. Det innebär inte att det är några duvungar som spelar, för även om skivan är från 1990 är det Kreators femte studioalbum. Det känns som att killarna i bandet har lärt sig hur man gör. Och det är onekligen ett album i tiden. Det innebär tyvärr att det inte känns så nytt och fräscht längre. 1990 var det säkert fantastisk Thrash Metal men med facit i hand känns det här rätt tråkigt idag.

Jag ser det som en del av musikhistorien och ett led i vad som senare skulle komma att bli så fantastiskt på skivor som Enemy of God och Hordes of Chaos. Mer Kreator ska utforskas vad det lider. Förhoppningsvis hittar jag något som inte är fullt lika tunt producerat som det här. För produktionen spelar onekligen roll, att grabbarna spelar sina instrument som Gudar räcker inte.

6/10



Burn GBG – You Can Do It (Now) – 2014


Jag skrev om det här bandets debutalbum – Rock Royale – för ett par år sedan. Jag var helt tagen och även om jag inte riktigt hade koll på bandets påstådda influenser (jag hade faktiskt aldrig hört Hellacopters!!) fullt ut kunde man höra en spelglädje som infinner sig väldigt sällan. Sedan dess har Burn hunnit byta och lägga till medlemmar, dessutom bytt bandnamnet till Burn GBG och nu har de alltså kommit med nya alster, en EP!

Det var med spänd förväntan jag tog mig an skivan. Medlemsbyte, speciellt när det gäller sången kan bli riktigt förödande, det kan också bli riktigt bra. Ta till exempel Iron Maiden som jämförelse, det var inte förrän Bruce Dickinson kom med som det tog fart på allvar. Nu menar jag inte att det skulle finnas någon likhet rent musikaliskt mellan Burn GBG och Iron Maiden. Det gör det verkligen inte. Däremot finns det helt klart influenser från garagerockstidens Alice Cooper och nämnda Hellacopters. De senare är nog den största influensen faktiskt!

Enligt egen utsago är Burn GBG i första hand ett liveband och det var ett sådant ambitionen från början var att bli. Jag har inte haft nöjet att beskåda dem levande men jag hyser inga som helst tvivel om att det är deras främsta egenskap. Här är fyra låtar att lagga till repertoaren som säkerligen passar på scen. Jag gillar det här mycket! Det är inte mycket krusiduller utan mest pang på rödbetan rock n’ roll. Det är lite tyngre ljudbild än på debuten och det är väl inte så konstigt eftersom man numera har utökat med ytterligare en gitarrist. Det låter lite så där småpunkigt och livekänslan är fantastisk!

8/10

Här hittar du Burn GBG


In Memoriam – Dick Wagner – 1942-2014


Jag skulle nog kalla Dick Wagner för en doldis i musiksammanhang. Trots detta har han spelat gitarr med Kiss, Lou Reed, Aerosmith och kanske framförallt Alice Cooper. Det är för hans arbete med den senare jag känner till honom. I och med hans bortgång upptävkte jag att han faktiskt varit er aktiv som gitarrist med Alice Cooper än vad jag kände till. Han var med och skrev nästan hela Alice Cooper Goes to Hell och Lace and Whiskey, en hel del av låtarna på From the Inside är delvis skrivna av honom. Han är kraftigt inblandad i DaDa osv. Hans inblandning i den klassiska skivan Welcome to My Nightmare från 1975 är dock det som överskuggar allt annat och som satte hans namn på musikkartan.


Han blev 71 år, vila i frid!





Judas Priest – Redeemer of Souls – 2014


Jag var ganska spänd inför mötet med den här skivan. Judas Priest var trots allt ett av mina första favoritband och en av de grupper som formade genren till vad den är idag. Det går alltså knappt att underskatta deras betydelse för Heavy Metal som genre. Måhända kan man säga att de gått en lång väg sedan debuten med Rocka Rolla 1974 men jämför man de senaste skivorna, alltså när Rob Halford väl hittat tillbaka till bandet, har det inte hänt så mycket. På den här skivan lyser dessutom K.K. Downing med sin frånvaro. Man skulle lätt kunna skylla på detta faktum när besvikelsen blir tydlig men jag tycker att hans ersättare, Richie Faulkner, sköter sig alldeles utmärkt. Det låter Judas Priest helt enkelt.

Det är kanske precis det som är problemet? Att killarna, grabbarna – gubbarna, imiterar något som de skapade för en massa år sedan. Det finns ingen livsglöd i musiken eller framförandet. Det är kompetent men inte mera. Själv tycker jag att det är tråkigt att det ska behöva bli så men om man har existerat som band i 40 år kanske det är svårt att hitta på något nytt. Ändå kan jag inte låta bli att tänka. 40 år och (bara) 17 album.. Det borde finnas mer att hämta.

5/10


In Memoriam – Johnny Winter – 1944-2014


Även om jag inte aktivt har ägnat mig åt att följa Johnny Winters karriär på många år är det med sorg i hjärtat jag inser att han faktiskt inte längre finns bland oss. Det var en av mina första bluesidoler och jag införskaffade flera skivor med honom under den tid som föregick CD-åldern. Jag vill också minnas att jag utökade samlingen med några mer moderna digitala skivor senare men att jag sålde dessa då de inte höll måttet. Ett par har jag kvar men inte många. Vinylerna blir det väl dags att plocka fram nu…

Johnny Winter var alltid lite speciell för mig. För det första var han vit, så vit man kan bli faktiskt eftersom han var albino och alltså inte hade några färgpigment. För det andra spelade han gitarr som ingen annan. Det är inte nödvändigtvis alltid positivt men det var alltid lätt att särskilja hans spelstil från de andra bluesstorheterna. Johnny Winter gjorde sig känd för att vräka ut toner och verkligen inte spara på krutet när det gällde att plocka noterna på gitarren.




I skrivandets stund är det inte klart vad det var som tog hans liv men om jag förstår det rätt gjorde han en spelning bara två dagar tidigare. Det var alltså inte en kille som kastade in handduken, utan fortsatte att turnera ända till slutet. Johnny Winter blev 70 år. Vila i frid, bluesens gitarrhjälte!


Jag bjuder på två recensioner som jag skrivit om hans skivor. Klicka på omslagsgrafiken nedan för att komma till dem.



Newsted – Heavy Metal Music – 2013


Först och främst måste jag säga att det låter en hel del Metallica om det här! Det skulle kunna vara menat som en förolämpning i en tid där de forna Trash/Speed Metal kungarna är allt annat än bra. Men det är inte tanken. Det är förvisso inte Metallica under sin storhetstid jag menar, men heller inte under den katastrofala eran som numera råder. Faktum är att jag inte riktigt kan sätta fingret på det. Det är något med ljudbilden antar jag.

Eftersom Jason Newsted, förgrundsfigur i bandet, hanterar basen är det naturligt att detta återspeglas i låtarna. Jag kan inte utläsa vem/vilka som har skrivit låtarna men det står i alla fall klart och tydligt att det är Jason Newsted som har producerat. Det är inte låtar som omedelbart sätter sig. De är kanske inte per definition ”svåra” men de saknar styrkan av att ha en stark melodi som man genast kan nynna med i. Jag tror heller inte att det har varit tanken.

Ska man kategorisera musiken säger skivans titel det bäst. Det är inte Thrash och det är inte Speed, Heavy Metal är den term som närmast beskrivet det som strömmar ur högtalarna. Jag gillar det men hade efter vad jag tidigare hört av plattan [Soldierhead] högre förväntningar. Ljudet består av en lätt distad bas och lätt distad sång, tillsammans med mer konventionella gitarrer och trummor. Några innovativa riff finns det längs vägen men främst tycker jag som sagt att det är basen som driver på musiken.

7/10



Louise Hoffsten – Yeah Yeah – 1989


Liksom Big Big World med Emila så kostade mig den här 10 spänn, klart överkomligt. Man får lov att säga att Louise Hoffsten är ett säkert kort. Hon vet vad hon sysslar med, kan sjunga och lyckas allt som oftast med sina låtar. De blir förstås inte alltid kanonbra men, åtminstone i det här fallet, är det musik som passar utmärkt i bakgrunden till bilkörning till exempel. Med det menar jag att det inte var någon riktig höjdare men att det trots allt handlar om stabil musik och ett stabilt framförande.

Naturligtvis handlar det om bluesrock i någon form. Den här gången är det helt på svenska och varför inte? Jag tycker Louise gör det bra utan att för den delen kanske alltid välja de bästa låtarna. Ett par sticker förstås ut från mängden men de flesta hamnar på samma nivå, den nivå som ligger strax över mediokert och som gör att lyssna på gång efter gång utan att man börjar irritera sig på något. Det är helt enkelt inga låtar som sätter sig men gillar man stilen kan man gott plocka fram skivan då och då, det låter som nytt varje gång…

5/10



Idag i musikhistorien...


...Skulle Sandy West (The Runaways) blivit 55 år. Hon gick bort 2006.

Accept släpper ny platta! Blind Rage


Release: 2014-07-18. Den här ser jag verkligen fram emot med tanke på hur bra de senaste två plattorna med Accept har varit!

Emilia – Big Big World – 1999


Jag tillhör dem som faktiskt tycker att Emilias monsterhit Big Big World är riktigt trevlig. När jag fick chansen att införskaffa plattan med samma namn, tillika debuten, för ynka tio kronor tänkte jag att det faktiskt skulle kunna vara intressant att höra vad som mer fanns på plattan.

Tyvärr måste jag säga att rubbet av det övriga materialet är ganska anonymt. Det är väl inte dåligt egentligen, det är bara det att det inte tilltalar mig ett endaste dugg. Jag vill gärna ha lite trallvänlig melodi om det ska vara popmusik av det här slaget. Faktum är att jag inte skulle klara att lyssna på hela den här skivan i ett svep. Jag klarade knappt ens ett par låtar i taget. Men dåligt är det inte om man sätter in det i sin kontext. Betyget avspeglar dock min upplevelse och inget annat!

2/10


Mustasch – Sounds Like Hell, Looks Like Heaven – 2012


De senaste veckorna har jag lyssnat väldigt mycket på den här plattan. Från början minns jag att jag störde mig lite på att Ralf Gyllenhammar fraserar ungefär likadant i alla fall i de inledande spåren men det är inget jag har något emot längre. Tvärtom gillar jag det skarpt! Hur representativt det är musikaliskt jämför med Mustaschs tidigare katalog kan jag inte riktigt uttala mig om men ska jag rubricerad det med något, får det bli hårdrock. Det är inte tillräckligt mycket Heavy Metal för att platsa under den kategorin medan det naturligtvis inte går att jämföra med hårdrock av klassiskt snitt.

Det är medryckande melodier och riktigt trevliga riff som presenteras. Bäst är skivan i början och sen mattas den av lite. Jag vet inte riktigt varför men det är väl inte helt ovanligt att man lägger de starkaste låtarna i början. Man måste ju fånga lyssnaren. Detta lyckas man bra med (även om jag som sagt var lite skeptiskt från allra första början).

Förresten, den fjärde låten – Cold Heart Mother Son, känns oerhört inspirerad av Megadeths Symphony of Destruction! Det är inte riktigt exakt samma men nog tycker jag att det måste vara med än en tillfällighet att flera av riffen är så pass lika? Hur som helst är det jäkligt bra! Jag gillar plattan och måste härmed inskaffa mer med detta fantastiska svenska band!

8/10


Nytt album med Ace Frehley - Space Invader


Låt oss bara hoppas att den är bättre än den förra plattan Anomaly..