Cornelis Vreeswijk – I Stället för Vykort – 1973




Jag har sett den här skivan hyllas som Cornelis allra bästa, den mest politiska etc. Och jag vet ärligt talat inte vad ska säga om det? Jag tycker kanske inte att det är den allra bästa eftersom jag inte kommer att utdela det högsta betyget en skiva kan få här på Magnifik Musik. Jag vet heller inte om jag vill påstå att det är den mest politiska skivan, för även om det onekligen finns en hel del kritik mot systemet är det inte det som är det viktiga för mig. Det jag är ute efter är de fantastiska formuleringarna och det rent musikaliska, som i all sin enkelhet är fullständigt briljant! Skivan, för de som möjligen har missat det, består av texter som kan tolkas, precis som titeln antyder, som vykort och små hälsningar till olika personer och organisationer. Jan Myrdal, Landsorganistionen LO, Olof Palme, Kungen, Ulf Thorén, sonen Jack och till och med Lewi Petrus står som mottagare till texterna. Jag vill dock inte påstå att det bara är ifrågasättande och jag är inte helt säker på att jag förstår allting heller. Jag har till exempel ingen aning om vad Cornelis vill säga Sara Lidman i öppningsspåret, eller ens vem Sara Lidman är om jag ska vara helt ärlig! Andra låtar är mer uppenbara såsom den kritik som utdelas till damtidningen Femina (Cornelis påstod dock i en liveinspelning att det egentligen inte alls rörde sig om Femina, utan att det helt enkelt gick bra att sjunga på ordet, vilket man får hålla med om). Men även om jag inte håller den här skivan framför liveskivan Till Sist måste jag hålla med om att den innehåller några av de bästa låtarna som någonsin kom från Mäster Cornelis. Frustrationen Från Fångarna På Kumla är tydlig och med tanke på att Cornelis själv var fängelsekund vid ett antal tillfällen känns den otroligt äkta! Det är kanske främst ett ifrågasättande till de lagstiftande om de verkligen förstår vad ett frihetsberövande innebär? En underbar cynism finns förstås i Till Riksbanken där Wallenberg påstås vara hästhandlare och det var väl knappast enda gången som Cornelis hade åsikter om kapitalet, eller de allra rikaste i samhället! En kommentar om kungahuset ryms också, som jag var inne på tidigare. Släktnamn kan ingen välja konstateras och det är väl svårt att argumentera emot ett sådant argument så där rakt av. Ska man komma någon vart blir det till att problematisera frågan å det grövsta och inte ens då tror jag det blir särskilt lätt att komma fram till en vettig slutsats. Slutligen vill jag bara kommentera att den avslutande låten – Till Gunnel, faktiskt inte är något annat än Till Linnéa Via Leonard Cohen, med ett och annat ord utbytt. Helt enkelt en förbannat bra skiva som borde finnas i varje svenskt hem!

9/10

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar