Tristania – World of Glass – 2001




Det här är inte ett lika klockrent album som debuten Widow’s Weeds. Kontrasterna är inte lika tydliga, sopranen Vibeke Stene låter inte lika spröd, musiken är inte lika tung och growlandet har tagits över av Ronny Thorsen och det funkar väl ganska bra, men det är som sagt var inte riktigt den kontrast mellan det spröda och det tunga som jag skulle vilja. Arrangemangen är mera köraktiga och det finns liksom inget som sticker ut från plattan. Missförstå mig inte, det är fortfarande bra, men det finns inte kvalitéer som kommer i närheten av Widow’s Weeds! I sina bästa stunder är det här musik med violin och piano i kontrast till de distade gitarrerna och snabba trummorna (som förvisso inte är såå snabba) men man har också lagt sig till med andra ljud som jag inte riktigt kan placera. Det låter som om man velat hitta ljud som ingen annan har använt tidigare och sedan använt dem i sina låtar. För mig låter det lite krystat och som ett tecken på att man inte har kunnat komma på bättre låtar. Dessa är fortfarande långa men har inte riktigt den progressiva form som på Widow’s Weeds. Därmed inte sagt att det är strikt konventionell låtstruktur, men det når trots allt inte riktigt ända fram.

6/10