Recension: Melissa Etheridge – Yes I am – 1993




Det här, Melissa Etheridge fjärde studioalbum, är egentligen inget som borde falla mig i smaken musikaliskt sett. Det representerar egentligen allting som jag inte gillar när det kommer till musicerande, ganska tråkiga intetsägande låtar med minst lika konventionella som oinspirerade arrangemang. Det är ganska rätt fram rockmusik med andra ord. Men med Melissa Etheridge är det annorlunda och jag vet inte riktigt varför. Hon har en förmåga att beröra med sin röst och lyckas också hela tiden verka omåttligt engagerad i det hon sjunger om och inlevelse är väldigt viktigt för en sångare eller sångerska som ska leverera starka åsikter. Och det är precis vad Melissa gör med det här albumet. Det sägs att hon definitivt kom ut ur garderoben med sin lesbianism i och med det här albumet och I’m the Only One toppade listorna. Den andra singeln från albumet: Come to my Window, som kanske tydligast av alla beskriver den alternativa sexualitet som Melissa står för, genererade henne en grammy som bästa kvinnliga rocksångare 1994!

7/10 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar