Recension: Mikael Wiehe – Sevilla – 1998




Det här var en platta som initialt inte tilltalade mig nämnvärt mycket. Förutom inledande När Ormen Ömsar Skinn (Du trodde du var säker/Du trodde du var trygg/Nu ligger du och sprattlar som en skalbagge på rygg/Livets autostrada/Där du drog fram i alla din glans/ har blitt en damig byväg som inte leder någonstans) som förvisso är enormt medryckande (vilken också var det egentligen anledning till att jag köpte skivan) och den osannolika duetten med Thomas Di Leva: Vad Bryr sig Kärleken, fann jag plattan allt för pretentiös och tråkig för min smak. Inget sting i texterna och allt för mycket romantiska omskrivningar för att vara riktigt lyckad. Men det var då… Nu, tio år senare är det annorlunda! Kanske behövde skivan, eller snarare lyssnaren (jag) tid på sig att mogna innan det gick att ta till sig underfundigheterna, klangerna och de vackra melodierna. För det här är utan tvekan en samling sånger vars innehåll betyder något, vare sig det är kärleksförklaringar som Utan Dej Jag gick som döv och blind/utan dej, utan dej/Jag gick omkring i blindo utan dej eller mera framtidsbejakande som i Ride Johnny Ride. Om detta är en utvecklande fortsättning på öppningsspårets dystra konstateranden (Adjö till allt det gamla/Hallå till alltig nytt/Åt helvete med murar och med gränser/Åt helvete med sorgerna/och åren som har flytt/Där framme finns en morgondag som glänser) eller en betraktelse av trångsynthet (Det finns så många väktare som står vid varsin grind/ De gapar och bevakar och befaller/ Det finns så många fängelser där människor spärras in/och de värsta är väl de som saknar galler) är väl upp till lyssnaren att avgöra.

7/10