Recension: Mikael Wiehe – En Sång till Modet – 2000




Till skillnad från Wiehes platta Sevilla, satte många av sångerna på den här skivan sig direkt. Man får lätt intrycket av att Wiehe är en kverulant, som gång efter annan konstaterar att ingenting i samhället någonsin är bra och dessutom blir sämre ju längre tiden går, av några av de mest framstädande sångerna såsom Den Enda Vägen som enligt uppgift är en tonsatt ledarsida från DN med Wiehes kommentar i refrängen: De säger det är vägen/Den enda vägen fram/Men om det här ska kallas framåt/Då ska jag ingenstans. Det finns också ett ganska bryskt innehåll i Fråga Guillermo Marquez Jara som, enligt min åsikt, åtminstone till viss del vill flytta över skulden från Guillermo Marquez Jara, Mattias Flink och Tommy Zethreaus till samhället. Detta är tydligast i tredje versen: Hur länge orkar man finnas utan att någon ser?/Hur länge orkar man tigga utan att få va’ med?/Hur länge orkar man ropa utan att någon hör?/Hur länge kan man leva i landet utanför? Tätt följt av Fråga Guillermo Marquez Jara/Fråga Mattias Flink/Fråga Tommy Zethreaus/Dom kanske fattar hur man gör! Men oavsett hur man tolkar det är det här onekligen en tämligen politisk platta där låtar som Just i den här sekunden – en sång om tortyr, har ungefär samma tema som Bob Dylans Blowin’ in the Wind (Det är så lite en människa kan göra/Det är så lite en människa förmår/Men den som vill kalla sig människa/Får hon göra det lilla ändå) både känns samhällsviktiga och personliga (Jag önskar jag slapp att få höra/Jag önskar jag slapp att få se/Jag önskar jag slapp att få veta något/Och fick leva mitt liv i fred). Också ironi har ett utrymme med låten Jag Vill Inte Va’ fattig, där själva slutklämmen konstaterar att huvudpersonen faktiskt inte har något val efter som det finns långt värre saker i livet att undvika. Det finns också en uppenbar hyllning till civilkuraget – titelspåret En Sång Till Modet och en avslutande sak designad att ena människor i hela vårt avlånga land oavsett etnisk bakgrund Det Här Är Ditt Land: Det här är ditt land/Det här är mitt Land/Från Ales Stenar/Till norra Lappland/Från Bohus klippor/Till Gotlands raukar/Landet det tillhör dig och mig. Sista kommentarer, och den viktigaste också kanske går till Jägaren, vars andemening utan vidare kan jämföras med Hoola Bandoola klassikern Jakten på Dalai Lama där sökandet står i centrum men där åhöraren själv i slutändan får avgöra vad som egentligen eftersöks.

8/10