Recension: Deep Purple – Deep Purple – 1969

Även om det här är ett självbetitlat album är det de facto Deep Purples tredje skiva. Det släpptes i en tid när den klassiska sättningen inte ännu var påfunnen och vokalistrollen innehades av Rod Evans, bassist var Nick Simper, medan övriga tre medlemmar Ritchie Blackmore, Jon Lord och Ian Paice fanns kvar i de flesta andra av bandets sammansättningar. Ian Paice är för övrigt i skrivandets stund den ende av dessa originalmedlemmar som fortfarande medverkar i bandet och alltid har gjort det. Det här är alltså så nära originalsättningen man kan komma och som sådant är det här förstås ett mycket intressant album ur musikhistorisk vinkel om inte annat. Rod Evans är väl ingen ekvilibrist bakom mikrofonen kanske, men jag tycker han fungerar utmärkt. Nick Simpers kompetens vet jag inte om jag riktigt kan bedöma, men jag har i alla fall inget att klaga på! Musikaliskt borde man dock kanske inte tycka om det här särskilt mycket, åtminstone inte med bakgrund av vad jag tidigare har skrivit om Mark II sättningens skivor och deras psykedeliska utsvävningar, till exempel Deep Purple in Rock som jag tyckte var alldeles för psykedelisk för min smak. Den här kom året tidigare och borde rimligen vara minst lika psykedelisk men det är den inte riktigt. Det finns orgelsolon från Jon Lord som inte liknar denna värld och som egentligen inte borde få finnas. Eller rättare sagt så borde de inte vara särskilt tilltalande för mig men det är de! De är ungefär vad man förväntar sig att de inte ska vara och så tvärtom. Det låter krångligt eller hur? Rod Evans sköter sig som sagt var bra som sångare och låtmaterialet som väl förvisso får räknas som psykedeliskt är också progressivt och jag vet att många anser just den här plattan vara någon form av milstolpe just när det gäller progressiv rock. Jag har inte jättebra koll på området men jag förstår helt klart vad som menas. Det är riktigt bra! I original kom förstås den här skivan ut på vinyl och på återutgivningen i CD formatet finns det även ett antal bonusspår som också håller mycket hög kvalitet. Det är andra versioner av de låtar som redan finns med och så två versioner av en låt som heter Emmaretta som är helt fantastisk egentligen. Ska man enbart lyssna på originallåtarna så avslutas skivan med April, som har ett väldigt långt och episkt intro som definitivt sneglar åt det klassiska hållet. Kanske plattans bästa låt men det är svårt att avgöra några egentliga utmärkande egenskaper eftersom det är så god och jämn kvalitet tvärts över hela plattan. Det är mycket orgelsolon överlag och det är inte mycket Ritchie Blackmore och helt klart en platta långt över mina förväntningar!

8/10