Recension: Bruce Dickinson – Tattooed Millionaire – 1990

Det var inte så länge sedan jag omnämnde den här skivan. Det var när jag skrev om Balls to Picasso, Bruce Dickinsons andra soloskiva, och jag påstod då att det här inte var någon höjdarplatta. Med det i åtanke kände jag mig nödgad att återstifta bekantskapen med den för att se om mitt minne gjorde den full rättvisa eller inte. I färskt minne kan jag väl heller inte hävda något annat än att det inte än någon höjdarplatta, men lite bättre än vad jag tidigare tillskrivit den får jag nog hävda att den är trots allt. Det innehåller flera riktiga höjdarlåtar, titelspåret – Tattooed Millionaire naturligtvis, Lickin’ the Gun, Zulu Lulu och Mott the Hooples gamla slagdänga All the Young Dudes, skriven av ingen mindre än David Bowie. Musikaliskt ligger det hela någonstans mellan glamrock och Iron Maiden, det är alltså en betydligt popigare stil än den vi vande oss vid med Iron Maiden och jag har inget emot det. Det är medryckande melodier och bra närvarokänsla hela vägen. Röstmässigt experimenterar han väl inte lika mycket som det som komma skall, man känner igen tekniken och man känner igen rösten från tidigare inspelningar och det är naturligtvis en styrka. Det är väl inte den riktiga flygsirenen som finns på en del av Iron Maidens låtar, det är lite längre ner i halsen men det är inget utöver det vanliga. Mycket bättre än vad jag mindes den som! De starka låtarna lyfter upp de svagare i helhetsintrycket.

6/10