Recension: Alice Cooper - Love it to Death - 1971



Love it to Death (1971) – Det här är plattan som började definiera den musik som man kom att förknippa Alice Coopers tidiga sjuttiotal med. Tittar man på låtskrivarfördelningen upptäcker man att det faktiskt är Michael Bruce som drar det tyngsta lasset och har skapat de låtar som sedermera gått till historien, kanske inte blivit direkta klassiker, men väl som stabila rocklåtar som håller fortfarande, från denna tidiga era. Både Caught in a Dream och Long Way to Go tillskrivs helt och hållet honom. De mest framgångsrika låtarna är dock skriva av hela bandet och visst framförs väl både I’m Eighteen och Is it my Body? som väl närmast kan anses innehålla samma tema som Kiss: Charisma från några år senare, live fortfarande?
                                             
Men det slutar inte där. Det finns ytterliggare två låtar som jag själv brukar plocka fram gitarren och spela faktiskt och som tillhör (tillsammans med ovanstående titlar) mina absoluta favoriter genom hela karriären. Nämligen Second Coming, skriven av Alice Cooper själv där han tar på sig rollen som Messias och gestaltar dennes återkomst. Det var säkert mycket upprörande på sin tid att chockrockare blandade in så pass religiös teman i sina framföranden även om det idag framstår som ganska lamt, och Ballad of Dwight Frye. För de som inte vet vem Dwight Frye var så kan jag avslöja att det var en skådis känd för att ha spelat, mer eller mindre, plågade rollkaraktärer under universals klassiska monsterfilmsera på 30-talet. Det är ganska ironiskt att dessa båda låtar sätter sig så hos mig och att de dessutom går ihop och flyter in i varandra utan att det egentligen finns något slut på Second Coming. Hur som helst är det här den första plattan att räkna med och man kan utan vidare ignorera de två första installationerna om man inte som jag är fanatiskt intresserad av en komplett samling. 7/10